Wednesday, January 24, 2007


Amatörismen regerar på nätet!

Aldrig förr har så många kunnat nå ut till så många med tankar och idéer. Hela media världen accepterar den vändning som skett i och med bloggar, youtube och wiki.

En wiki är en webplats där innehållet kan redigeras av besökarna själva. Artiklar skapas, redigeras, länkas och kategoriseras.
Uttrycket wiki står för snabbhet, fart. Wikins upphovsman är programmeraren Ward Cunningham som plockade upp namnet på Hawaii. Där finn snabbtaxibilar som kallas wiki wiki. Det här var i mitten på 1990-talet. Vid sekelskiftet exploderade wiki-idén i Wikipedia som numer är ett öppet uppslagsverk på Internet. ´Syftet med wiki är att vem som helst kan lägga in en artikel eller ändra i en som redan finns. Så växer det ut. Det fina är att man kan gå tillbaka till tidigare sidor och se vad som har ändrats. Viktig information kanske har försvunnit på vägen.

Wiki samlar information här och nu. Den ger oss möjlighet att ta del av den absolut senaste informationen men den kräver även att vi tar ställning.

Massans kunskap
James Surowiecki, amerikansk journalist och forskare har skrivit boken "The Wisdom of Crowds
Why the Many Are Smarter Than the Few". Den utgår från att beslut tagna av en större grupp tenderar ge ett bättre resultat än motsvarande beslut tagna av experter. Boken ger ett flertal exempel på detta samt pekar på forskning som styrker denna tes. Så här skriver Anders Hultén i sin recension av boken:

"Sunt förnuft säger att en expert naturligtvis tar bättre beslut än en grupp av icke-experter, så länge vi rör oss med frågor inom expertens område. Denna boks hypotes är, tvärs emot vedertagen visdom, att så ofta inte är fallet. En grupp människor tar som regel bättre beslut än enstaka personer, även när de enstaka personerna är experter.
Det typiska exemplet på massans intelligens är bönor i en glasburk: Hur många bönor finns i burken? Medelvärdet på gruppens gissningar ligger ofta förvånansvärt nära det korrekta antalet, och vanligtvis har ingen enstaka person i gruppen gissat bättre än gruppens medelvärde. Just detta exempel kräver naturligtvis ingen större expertis (det lär dessutom inte vara lätt att hitta bönor-i-glasburks-experter) men illustrerar effektivt fenomenet.
Surowiecki inleder dock boken med att visa raka motsatsen, nämligen hur dåliga beslut en grupp kan ta, the madness of crowds. Han går igenom ämnen som börsbubblor, beteendet hos en pöbel, och group think, som uppstår när en homogen grupp söker konsensus och ogillar avvikande åsikter och kritik inom gruppen. Det amerikanska fiaskot vid den kubanska Grisbukten är ett exempel; riskanalysen uteblev, gruppen isolerade sig från obekväm information och tog beslut som var helt uppåt väggarna. En liknande blindhet för fakta uppstod i NASAs ledningsgrupp för rymdfärjan Columbias sista tragiska resa; en stark ledare i en mycket homogen grupp (snaggade vetenskapsmän) fick gruppen att bortse från fakta de inte ville se.
Detta problem, group think, uppstår i mindre grupper och är mycket vanligt. Typiska offer är homogena grupper där individualitet, motsträvighet eller egensinnighet inte värderas, eller t o m undertrycks. Exempel är religiösa sekter, företagsledningar med en mycket stark ledare eller regeringar som rekryterat enbart från politiska ungdomsförbund och facklig elit.
Ett annat negativt fenomen kallas för herding, gruppen beter sig som en flock; en dum flock till råga på allt. Detta uppstår när individerna i gruppen förlitar sig mer på de beslut de ser andra individer ta, i stället för att använda den egna information de har tillgång till. Besluten tas sekventiellt istället för parallellt och ger upphov till en information cascade, eller som Malcolm Gladwell kallade företeelsen i sin bok The Tipping Point, social epidemics. I Gladwells bok framhålls dessa informationskaskader som något positivt, medan Surowiecki tecknar dem i ett mer negativt ljus; oftast gör de mer skada än nytta.
Ett nödvändigt, men inte tillräckligt, villkor för att en grupp skall bli vis är att gruppen är heterogen, dvs mångsidig. Förekomsten av avvikande åsikter, även objektivt felaktiga åsikter, förbättrar hela gruppens resonerande. De som tänker “rätt” i gruppen, tvingas tänka ännu mera “rätt” om de får mothugg.
Ett område som verkligen har tagit ett stort kliv framåt med hjälp av wisdom of crowds är vetenskapen. Det är idag mycket ovanligt med vetenskapliga artiklar författade av en ensam forskare. Det är nästan alltid en hel grupp som utfört forskningen som presenteras i en artikel. Ett klassiskt, och ganska extremt, exempel är upptäckten av kvantpartikeln topp-kvarken som 1994 presenterades i en artikel med 450 författare.
Denna revolution inleddes 1665 när The Royal Society publicerade första numret av Philosophical Transactions, en tidskrift med syfte att publicera vetenskapliga resultat för att sprida dem och, inte minst viktigt, att ge ett incitament för författarna att sprida sin kunskap, nämligen ära och berömmelse. Dåvarande praxis var att vetenskapliga resultat var förknippat med ett stort hemlighetsmakeri, något som naturligtvis höll tillbaka vetenskapens utveckling. (Tilläggas bör att detta gäller naturvetenskaplig forskning, humanisterna sitter ännu på sin kammare och skriver egna artiklar.)
Ett område där massan nästan alltid anses ha rätt är marknader. En marknads priser, upp- och nedgångar beslutas ju de facto av en stor massa av köpare och säljare och borde därför, per definition, ha rätt. Och det har den också, oftast. Det är mycket få individer som slår marknadsindex och en försvinnande liten andel genier som gör det under en längre tid (decennier). Ibland upphör marknaden dock att fungera och kommer fram till totalt vansinniga värderingar. Ett exempel är bubblor som uppstår genom flockbeteende, dvs investerarna slutar ta egna beslut, ignorerar sin privata information och börjar titta på vad andra gör.
Marknadsmekanismer behöver inte nödvändigtvis användas enbart till att handla med varor och tjänster. Eftersom de med hjälp av the wisom of crowds tar kloka beslut kan de utnyttjas för mindre uppenbara områden. Ett exempel är den begynnande handeln med miljötillstånd: du får släppa ut mer skadligheter om du betalar för det och köper tillstånd av någon annan som därmed orsakar mindre utsläpp. Ett annat, mer närliggande exempel, är trängselavgifter, som visat sig fungera bra där det införts, t ex i London och Singapore. En paradox i den svenska debatten är att detta rent kapitalistiska system gillas starkt av de rödgröna men förkastas av borgarna.
Till slut kommer Surowiecki till demokratin, ett beslutssystem som vore helt handikappat utan the wisdom of crowds. Eller? Det visar sig att demokrati, som borde vara det ultimata uttrycket för massans visdom, är behäftat med en del problem. Massan i en demokrati är visserligen heterogen, och val sker vanligtvis med parallell omröstning, dvs vi vet inte hur andra röstar, så dessa två krav är uppfyllda. Men, det finns ett tredje krav som måste vara uppfyllt för att en befolkning skall ta kloka beslut: de måste veta vad de beslutar om. De behöver inte vara experter, men de måste ha ett hum om frågans substans.
Surowiecki redovisar några undersökningar om vad folk vet; amerikanskt folk, visserligen, men vi skall inte tro att svensken i gemen är så mycket klokare än amerikanen. Undersökningen gällde bistånd och följande motsägelsefulla ståndpunkter framkom: amerikaner tycker att USA skall ge $1 i bistånd för varje $3 som spenderas på försvaret (det verkliga förhållandet är $1 bistånd per $19 försvar); amerikaner tycker att USA spenderar för mycket på bistånd; amerikaner tror att USA lägger 24% av landets budget på bistånd (den verkliga siffran är under 1%). Andra exempel: 50% av amerikanerna har inte en aning om att de största skattesänkningarna i landets historia nyligen genomförts. Under kalla kriget trodde majoriteten av folket att Sovjetunionen var medlem av NATO, etc, etc.
Som sagt, individerna i massan måste inte vara experter, men de måste ha ett hum. Tyvärr så visar det sig att de sällan ens har detta hum och då blir massans beslut inte längre visa. Vad göra? Svaret heter representativ demokrati. Surowiecki hävdar att folket kanske inte kan tillräckligt för att avgöra enskilda frågor, men de vet oftast tillräckligt för att kunna ta ett beslut om vem som kan ta de svåra besluten, de kan välja representanter som sedan styr i deras namn, dvs de kan utöva representativ demokrati. Det finns förhållanden som gör att även en representativ demokrati kan misslyckas att vara vis (starka särintressen, politiken som levebröd, politiken som skönhetstävling, mm) men den fungerar mycket bättre än det andra demokratiska alternativet som står till buds: direktdemokrati, dvs folkomröstningar.
Demokratin har dessutom en annan mycket viktig fördel framför diktaturer, aristokratier och meritokratier: den undviker “the risk of the exercise of unchecked and unaccountable power.” Som Winston Churchill sa:
“Democracy is the worst form of government except all those other forms that have been tried from time to time.”
Jag höll nästan på att glömma; här är recensionen: det är en bra bok, men kanske The Occasional Wisdom of Crowds är en mer passande titel."

Youtube - bildens wiki

På youtube går det undan. Google köpte tjänsten för 1,65 miljarder dollar och två unga män Chad Hurley och Steve Chen blev obegripligt rika över en natt. Så här stå det i Wikipedia:

"YouTube,Inc. grundades av Chad Hurley, Steve Chen och Jawed Karim som alla var tidigare anställda på PayPal[1] . Innan PayPal studerade Hurley design på Indiana University of Pennsylvania. Chen och Karim studerade datavetenskap tillsammans på University of Illinois at Urbana-Champaign.[2] Domänen "YouTube.com" aktiverades 15 februari 2005[3] och sidan utvecklades de följande månaderna. Skaparna lät visa en förhandsvisning i maj 2005 och sex månader senare lanserades YouTube officiellt.
Företagets enkla början i ett garage och övertygelse om att erbjuda gratis tjänster utan finansiell hjälp utifrån ändrades i november 2005 när riskkapitalbolaget Sequoia Capital investerade 3,5 miljoner [4] och Roelof Botha, en partner i firman och före detta CFO för PayPal tillsattes i YouTubes styrelse. I april 2006 investerade Sequoia ytterligare 8 miljoner i företaget som hade växt explosionsartat på bara några månader[5]. Den 9 oktober 2006 tillännagav Google att de hade köpt YouTube. Köpeskillingen utgörs av aktier i Google till ett värde av 1,65 miljarder dollar."

Även Youtube stöder tanken på att massan har rätt. Här finns enorma mängder bra, informativ film som blandas med det mest triviala av allt trivialt, kiss och bajshumor tex.
Men, den som söker skall finna och på Youtube finner du oftast det du länge letat efter. Sök på din favoritsketch från TV eller film och du kommer att hitta den.
Upphovsrätten har man löst genom att ta bort allt som upphovsrättsinnehavaren anmäler.